Förbannad och glömd.
Evigheten, ensamheten.
Jag tog mina steg.
Sista men första.
Tusen och trettio steg.
Mot jördkarnans Brinnande valv.
Den skalv, den skalv.
Da visade sig, modern i djupet.
Sa dold, sa hemig.
Om henne jag talt inget mer.
Ty om moderns visdom sjunga.
Inte en levande själ.
Ur vad jag trott.
Min undergang bliva, jag steg och kände kyla.
Ett ljus sa längtat.
Ett ljus sa ljuvt.
Jag sprang ner en älg.
Under manens skära.
Drack dess livssaft sa het.
Som djupjordens glöd.
Den brände mitt svalg.
Ilskan klöste och mitt hjärta brann.
Hämndens tid kommit.
Ty blod för blod.
Var hämndens hamn.
Da ristade jag mitt skinn.
Med urgudens namn.
Med urgudens namn.
Jag sprang ner en älg.
Under manens skära.
Drack dess livssaft sa het.
Som djupjordens glöd.
Den brände mitt svalg. | Dannato e dimenticato
Eternitā, solitudine
Ho attraversato le terre
Dalla prima all'ultima
Mille e trenta terre
Verso le stanze che bruciano del profondo
I tremori, i tremori
Lė apparė la madre della profonditā
Cosė nascosta, cosė segreta
Su di lei non dico pių niente
Della saggezza della madre
Nessuna anima vive
Da quello che pensai
Vorrei la mia morte, io mi rivelai e sentii il freddo
Una luce cosė sognata
Una luce cosė tranquilla
Ho abbattuto un'alce
Sotto la luna che sale
E bevuto il suo sangue cosė caldo
Come la brace del profondo
Mi ha bruciato la gola
Rabbia repressa e cuore incendiato
Il tempo della vendetta arriva
Sangue per sangue
Fu la forma della vendetta
Incisi sulla mia testa
Il nome dell'arcano Dio
Il nome dell'arcano Dio
Ho abbattuto un'alce
Sotto la luna che sale
E bevuto il suo sangue cosė caldo
Come la brace del profondo
Mi ha bruciato la gola
|